oƃɐɯɐʇ

ichijiku, いちじく, fikon (åt jag till frukost)

Nu är jag faktiskt i Japan, tro det eller ej. Och jag sitter här i mitt lilla rum i det stora, tomma (läskiga) huset. Men det är inte lika läskigt nu som det var igår kväll!

Vi kan väl börja med flygresan som gick sådär, eller jo, eller det beror på hur man ser det. Om man tänker sig första gången jag försökte ta mig iväg och jag förlorade mitt pass – då gick det inte så bra. Om mamma inte varit där då skulle jag nog inte vara i Japan än. Men andra gången gick det bättre (efter knarkande av ångestdämpande medicin) och jag hamnade först i Frankfurt. Intressant nog så bytte flyget gate en sådär 15 min innan vi skulle stiga ombord så det var bara att springa till andra sidan flygplatsen det! Tyskarna var snälla men maten var sämst. Hittade något flummigt litet fik och beställde en pizzaslice vilken visade sig vara en baguette. Med svampfyllning. Som var frusen i mitten. Men eftersom jag hade pröjsat 5 euro för den så skulle jag fanimej äta den också och den smakade vitlöksbröd så det var inte så farligt.

Flyget till Nagoya var låååångt. Och trååååkigt. Men jag har både sett Ice Age 3 och The Hangover nu, de var sådär. Men det kan också bero på att mitt humör inte var på topp, var jättetrött, satt bredvid en tråkig ungrare och helt enkelt inte var road mer än att jag ville att tiden skulle gå. Tyckte förövrigt synd om den där ungraren sen då min mage bestämde sig för att go bananas och jag var tvungen att springa på toa en gång i timmen… i de resterande 6 timmarna då han ville sova. Hur som helst kom jag till Japan och blev mött av en annan ungrare, G, som kom från skolan och som är den enda som snackar engelska i det här landet… känns det som. Han är för övrigt smal och bening som en jäkla pinne och ser exakt ut som Linns Simon. Well, han skulle ta mig till skolan men sen vart vi tvungna att vänta i en och en halv timme på en kines som också skulle med oss. G bjöd på te och började förklara om livet och hann göra mig lagom nervös precis innan vi skulle gå och hämta kinesen som otippat hette Chang.

Tog ett tåg från flygplatsen och det märktes helt plötsligt att jag var i Japan, helt jäkla otroligt. Inte för att vara fördomsfull men.. japaner är verkligen japaner. Vad ni än vet om japaner – it’s true. All of it. Vi kom till skolan efter ett tag, jag, G och kinesen Chang. Skolan är en håla, men det ska vi hålla tyst om, hush hush. Rektorn (Hattori-San), är en jättesöt gubbe som går runt och ler hela tiden, och han hälsade en välkommen. Eftersom jag kom sent så fick jag sätta mig och skriva provet de andra redan skrivit och det gick käpprätt åt helvete. Det värsta/roligaste är att de tror ju att jag inte kan någonting så de, lärarna, började ju snacka med varandra om hur dålig jag var på japanska men jag förstår ju förhållandevis bra vad folk säger. Jag var i alla fall dålig. Sen satt jag där i skolan och gjord iiiingenting i 3 timmar, vi väntade på något, jag vet fortfarande inte på vad. Men jag hann bli jävligt trött och hungrig. Hittade dock en svensk äldre kille som varit där i ett halvår så honom snackade jag glatt med i några minuter. Det ska finnas 4 andra svenskar där men de var inte där just då.

Nu till problem nummer 1. Jag fick skjuts till min familj efter ett antal timmar och det visar sig att de bor ungefär en timme med bil bort från skolan! Alltså måste jag ta mig med först cykel, sen tåg och sen buss och sen gå för att komma till skolan. Eh, ja.

Familjen består av man, hustru och barn på 26 år (han bodde hemma) samt katten Shiro-chan och medan jag bor i det gamla, stora, spökiga, traditionella huset så bor de i det nybyggda vid sidan om mitt hus. Men jag käkar och duschar i det nya huset. Lärde mig dock att jag inte bor själv i det här huset utan vid 12 inatt (spöktimmen) hörde jag hur skjutdörr på skjutdörr sköts upp (jag trodde jag skulle kissa på mig) och sen hörde jag inget mer. Nu imorse förstod jag att sonen faktiskt också bor i det här huset och inte The Grudge bruden eller Toshio. Mannen, som jag tydligen kallar för Papa-san kan faktiskt rätt bra engelska så det går att kommunicera med honom, frun, Mama-san är inte lika bra. Men de är rätt snälla, jag känner de ju inte en men än så länge är det okej. Allt kändes jättefel igår kväll, precis allt – huset var läskigt och familjen stel. Men nu på morgonen känns det lite bättre. Jag var inte direkt glad igår innan jag skulle sova… Bättre idag! Fast Papa-san (det känns t.o.m mer fel att skriva det) snackade nått igår om att han inte ville att jag skulle bo här i 6 veckor så jag har ingen aning om hur länge jag kommer att stanna här.

Idag har jag ingen skola så nu på eftermiddagen ska jag få mig en liten rundtur här i området. Skola har jag först imorgon då Öppningsceremonin är! Hoppas verkligen att jag lyckas bonda med någon annars kommer jag att bli olycklig.

Dagens mest awkward-priset går till Papa-san då han skulle förklara för mig hur Bidén fungerade, woho! Samt dagens största felberäkning-priset går till mig eftersom jag trodde att det skulle vara kallt här! FEEEL. Det är 20 grader varmt, suck on that!

Här har vi en liten översikt på mitt hus samt min vackra stämma och skakiga kamerahänder!

Förresten, grattis! Du kom ända ner hit!

Saknar er massor. Massor.

Ja ne ^__^v